Jag har alltid varit ganska van att ha en massa olika dialekter runtomkring mig. Småländska har jag vuxit upp med. Det var alltid så pinsamt när släktingarna från Vassmolösa frågade något och jag inte förstod deras breda småländska. Samma sak när det var skidåkning med vänner till familjen från Falun när jag var tolv år. Jag förstod verkligen inte vad dem sa. Skånska har funnits nära de senaste åren även göteborska och norrländska. Värmländska har man också hört emellanåt. Alla dessa dialekter är bekanta och inte så konstiga i mina öron längre som de var i början. Men så flyttade jag till Norrköping. Har verkligen försökt härma östgöta dialekten men det är svårt. Någon sa till mig att jag skulle låta som en 3 årig sur unge som gnäller. Det hjälpte faktiskt. Med tanke på att jag ska flytta ihop med en äkta Norrköpingsbo så borde dialekten komma naturligt sen. Då kan jag tortera alla hemma i Stockholm med östgötamål!
Något som min framtida rumskompis kan, men inte jag, är att prata EXAKT som Pontiak (Norrköpings-ikon). Fantastiskt underbart sjukt kul! (80-talet, vart tog du vägen?)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar