De där konstiga, obekväma sociala mötena som går alldeles för snabbt..

Jag går på ICA i Norrköping och ska handla mat. Jag har haft plugg hela dagen, är seg och trött i huvuvdet. Jag står vid kryddhyllan och bestämmer mig för att en grillkrydda nog kan liva upp min matlagning lite grann. Jag vänder mig om och börjar fokuserat leta efter Nescafé Mellanrost (pulverkaffe, jag har ingen kaffebryggare) på hyllan mittemot.
En man i uppskattningsvis 28 årsåldern med ett ganska slitet/trasigt intryck står lite längre bort. Vi går om varandra och han följer mig med blicken. Han vänder sig om när jag gått förbi och ställer sig framför mig. Han glor på mig med stora ögon bakom tjocka progressiva glasögon och under en blond rufisg kalufs.
Han säger "Hej".
Jag tittar på honom förvånat, det är inte ofta man säger hej till en främling i matbutiken. Men han kanske bara vill vara trevlig i vår opersonliga och kalla värld så jag säger "Hejhej" lite lättsamt tillbaka.
Jag återgår till mitt letande av Nescafé mellanrost men har tappat fokus lite eftersom mannen står kvar snett bakom mig och fortsätter glo. Jag försöker gå runt honom för att leta bakom honom och han flyttar sig lite klumpigt.
Han säger "Vad heter du?".
Jag tittar ännu mer förvånat på honom. Stöter han på mig? Sakta börjar jag ana att han har någon slags störning. Hans ögon är lite vinda och han ser inte ut att vara helt med i matchen. Ska jag säga vad jag heter? Tänk om han fortsätter prata med mig då? Tänk om han är ett physcho som kommer följa efter mig hem och börja stalka mig om jag svarar? Hur ska jag traggla mig ur det hela om han fortsätter prata efter att jag sagt mitt namn? Jag ORKAR verkligen inte prata med någon främling. Ska jag ljuga och säga ett annat namn? Jag kan ju inte säga "jag heter ingenting" eller "skit i det du". Det var ju en helt oskyldig fråga.
Jag får panik och återgår helt enkelt till mitt letande utan att säga något alls. Jag ser hur han förväntansfullt står kvar. Jag rycker åt mig en Nescafé (som jag sedan såg var mörkrost och inte mellanrost som jag egentligen skulle ha) och går med snabba steg mot brödavdelningen. I ögonvrån ser jag hur han besviket vänder sig om. Sen smyger jag runt i butiken och gömmer mig bakom bulguren för att han inte ska se mig och kanske säga "Hej" igen.

Frågan är. Vem var mest socialt störd? Jag eller han? Han ville kanske bara vara trevlig och jag betedde mig som ett phsycho med att inte svara på en enkel fråga och tassa runt mellan hyllorna. Eller så var det han som bröt mot den sociala regeln att man inte pratar med varandra i en matbutik.

Sådana här saker kan jag gå runt och grubbla på i en hel dag.