Något har varit väldigt fel...

Senaste månaderna har jag känt att jag saknat något. Något som jag brukade bli glad av. Den där lyxgrejen som jag unnade mig själv. Det där som gav mig lite extra. Nej jag pratar inte om droger eller alkohol. Inte heller krämer eller smink. Inte kläder inte smycken. Sedan kom jag på vad det var.


Nu är allt som det ska vara igen...

Och jag som bara skojade sist...

En måndag som nästan, nästan kändes som en friday. Efter en smarrig lunch skulle jag försöka gå bort fettucine Alfredo med kyckling när ett jobb-ärende skulle uträttas. Trots mitt otroliga fokus på målet så vandrade min ögon i skyltfönstret som Bert Karlssons ögon på Robyn (på 90-talet). Där stod dem. Grymt snygga i ljusbrunt läder med en stor skylt över. En 7a och en nolla tätt följd av vad som liknar ett par glasögon på en pinne. Efter två par och ett par kronor mindre var lyckan gjord. Och dom säger att man inte kan köpa lycka... bah!

Jag ska vara Carrie hela dagen idag.

Dagdrömmar...

Jag vill ha högklackat varje dag. Jag vill locka håret och bli journalist. Jag vill ha en sunkig lägenhet på centrala manhattan och en garderob full av Oscar de la renta, Gucci och Prada. Jag vill prata män och dåliga dater och rusa ner för en fullsmockad gata med en starbucks to go i handen. Jag vill gå på fancy fester, vernissager och restauranger och vara besatt av skor.

Jag vill vara Carrie Bradshaw.





Tack Johanna, du räddade min helg.
(Har dom fortfarande rea på Din Sko?)

Goomba...

Så nu har man för 3e gången i år svettats igenom 55 minuter med 40+are, denna gång ledd av världens längsta jympaledare med världens minsta överkropp. Eftersom ingen annan än jag verkar koppla till "Goomba figuren" och jag inte orkar förklara varje gång så struntar jag i det nu. Men det var roligt. Goomba liknelsen alltså. Har dock ingen ork att skutta till 100% eller att klappa ordentligt framför bröstet när man ligger på mage 2 centimeter från det nersvettade golvet. Det kanske kommer nästa vecka.



Okej, nu vet jag iallafall orsaken till att jag mått piss. Ska köpa en mopp (inte en moppe utan en sån där man har vatten på) idag för att motverka. Börjar även bli obehagligt paranoid och känna efter lite för mycket. Har en stor oro för min ständiga trötthetoch brist på energi. Min hjärna kanske krymper?

Dags att börja vädra.

Jag börjar bli mer och mer lik min sambo (Alltså inte "riktig" sambo utan tjejen jag bor med, utan någon annan relation än vänskap. Mitt sätt att missbruka detta ord har missuppfattats flera gånger. Kan bero på min "sambos" läggning. Men inte min egen.). Nuförtiden går jag mer klädd i byxor och mörka färger. Hon har på sig klänning varje dag (vilket förut var otänkbart).

Men nu kommer det värsta.
Inte trodde jag att min kropp skulle börja anpassa sig utan min tillåtelse. Hon är nämligen allergisk mot allt (och har astma). Nu är jag allergisk mot något som kallas Husdammskvalster. Då vi har bott i en plastpåse i tre månader utan möjlighet att vädra och med husdamm över alla plana ytor så är det inte så konstigt att näsan runnit och ögonen svidit. Förbannade kvalster (det är för övrigt ett alldeles utmärkt skällsord att använda).

Jag kan nog inte bli inredningsarkitekt trots allt.

Damm i lungan...

De senaste dagarna har jag burit (INTE bärt som så många, inklusive min mamma, påpekat att det inte heter) lådor, rensat pärmar (som både var lite dammiga, väldigt dammiga och gråa av damm), BURIT tröjor, organiserat, strukturerat, planerat och sjukt mycket mer. Hela kansliet ska göras om och familjen expanderar. Trevligt. Men slitigt. Imorgon blir det möbelvaruhus och färgbutiker för hela slanten.

Jag kanske ska bli inredningsarkitekt när jag blir stor.

Dagens bisarraste: lunch-snacket. Lunch-.
Dagens astma: Källaren.
Dagens gräl: wall of shame, vara eller icke vara.
Dagens onödigaste: Punchrullar. Sandra hur tänkte du? Ja, ja skönt att shopping-manin går ut på punch-rullar istället för läppglans (billigare i längden).

Första dagen i resten av mitt liv...

Idag har jag både sett himmelen och helvetet. När vi på det nästan fullbemannade kansliet skulle ockupera hissen vid lunch fick vi straffet (3 våningar uppskattar inte att vänta på hissen medans vi väntar på tomas som kissar), ett ljud likt kablar som brister fick mig att hoppa högt men som tur var föll vi inte. När jag senare på dagen skulle skutta med 40+are med ett par kilo i komplex så kändes allt så mycket lättare. Eller. Egentligen inte, det var skitjobbigt efter all julmat att vara tillbaka där. Men de där smått överviktiga 40+arna peppar mig. Är jag en hemsk människa?

Dagens bästa samtal:
-(det ringer)
-Ja, det är Sandra.
- (på värmländska) Jag älskar dig.