Meh, skoja inte!

Jag har haft en obehaglig känsla av att vara "gammal" på senaste tiden. När jag gjorde "vuxentestet" blev jag 32,5 år gammal (obehagligt).


Det slog mig verkligen att "jag går faktiskt inte i gymnasiet längre" när jag av flera oberoende parter hörde ett uttryck som jag aldrig hört förut och som jag verkligen inte förstod (förbryllande OCH frustrerande).
Det började med en 17-årig tjej. Jag tänkte att "ajja, när jag gick i skolan hade vi en massa interna slang bland mina kompisar". Sen var det en 18-åring som sade det och jag ryckte till nästan spasmliknande när (ja hör och häpna!) en mycket respektabel, ungdomlig 27-åring (!) säger detta. Jag vågade vid det laget såklart inte fråga vad det betyder, jag måste ju vara cool. Men jag kan ju heller inte använda det och vara "inne" eftersom jag inte vet när man ska använda det.
Uttrycket jag pratar om är "skoja inte" (med en extra betoning på "inte").
(jag ber förresten om ursäkt för alla citattecken (""), är på det humöret idag).

NÄR började folk säga "skoja inte"?! NÄR ska man säga det och VAD betyder det?
Efter en lång diskussion och dissekering av idiomatiska förändringar i svenska språket och detta uttrycket med min kära rumskompis (och NEJ vi är inte "riktiga" sambos i den meningen) så kom vi fram till att det är en förkortning av "skoja inte med mig" med en släng ironi i rösten.


Herregud jag ÄR typ gammal.
(att jag använder ordet typ borde ju göra att jag får dra av 2 år på vuxentestet? Snälla?)

Humor är ett mäktigt vapen...

SysterOBror stand up show på onsdagar (vid KTH) är verkligen att rekommendera om man vill skratta till en billig peng. Inga skämt som fastnar med definitivt underhållande. Özz Nûjen är ett renodlat proffs som verkade dra allt på improvisation.
Björn Gustafsson kommer dit i Mars, vi ses där då (Han är ju sååååååååååååå söt. Suck..).

Det är inte ofta vänstern kommer med trovärdiga argument men detta är sjukt kul. Äntligen något som liknar en motståndare. Typ.

Vill man vara fin MÅSTE man lida pin?

Fåfäng som jag är så tänker jag såklart vad som kan göra mig ännu snyggare .

Men å andra sidan.

Har alltid blivit uppfostrad med att man ska påverka kroppen så lite som möjligt med kemikalier (där ingår även medicin). Mamma skulle bli galen om hon fick reda på att jag blekt tänderna (nu har jag inte gjort det än, phew..). Hon blev arg på mig när jag sa att jag använde munskölj (ni vet, "kaboom-Listerine, rena dynamiten mot bakterier"). Hon menade på att det dödade alla bakterier i tandköttet också. Hon gillar även inte att jag använder allergimediciner och har bestämt sagt åt mig att undvika ALLA light-produkter då dessa innehåller aspartan och framkallar CANCER (tänk skräckfilmsmusik-crescendo).

Jag ska nog flytta ut i naturen och leva på rötter och använda blåbär som läppstift och jordgubbar som rouge (Typ Vilse i min egen trädgård med Robert Gustafsson!).

Vilse i Haschkakan...

Jag har feminist-fobi. De där "starka" kvinnorna som som i protest slutat raka sig och som med en palestina sjal knuten runt halsen skriker att man sviker det kvinnliga släktet med att ha läppglans.

Jag hade en sådan tjej i min gymnasieklass. Jag hade en mörk avsmak/avsky för henne men samtidigt en underliggande beundran. Att hon vågar. Att hon vågar bli hatad på det där sättet som de flesta i skolan ändå gjorde (de flesta var ju faktiskt normala). Vi bråkade mycket och hon visade tydligt att hon inte tyckte om mig eller mina åsikter.

Igår så tvingade mamma mig att utmana min fobi och möta mina fördomar. I ett litet mörkt rum mitt bland kulturvänster-eliten satt jag och min lilla mamma och skrattade så vi grät. Favoritlåten var "Under Burkan" till musik av Patrik Isakssons "Under ytan", min väldigt icke söder-aktiga mascara rann med tårarna av skratt.

På studenten så berättade feministen i min klass att hon tyckte jag var cool som stod för vad jag tyckte och att hon respekterade mig.

Feminister kanske inte är så läskiga ändå? Fast jo.... det är dem.

Efterlysning!

Igår var det MIN dag. Sandras dag alltså. Detta firades med Warhol utställningen på Moderna samt revisorsuppdrag på kansliet.

Tyvärr har inga Grattis-SMS kommit fram då min mobil fick egna ben i fredags natt och bestämde sig för att fortsätta taxiresan utan mig. Bittert, men jag antar att han (ja, det är en han) bara ville känna sig lite fri en stund. Kan du inte komma tillbaka nu? Jag saknar dig så. Får med jämna mellanrum panikattacker, utan dig är jag ju avskärmad från världen! Snälla, snälla kom tillbaka, w880i!
(Vill någon kontakta mig så finns jag på arbetsnummer och via ombud (Elvira))


Något som gör mig sjukt upprörd: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1861860.ab
Först mördar man den kvinnliga demokrati-kämpen och sedan ska man förbjuda 36 miljoner av 81 miljoner väljare att inte rösta på grund av att de är kvinnor. Vidrigt är vad det är.

Detta får mig ändå att uppskatta Sverige och inse vilket demokratiskt och jämställt land vi lever i. Jag älskar Sverige för här strävar majoriteten (eller kanske bara min umgängeskrets, men ändå) till att betrakta människor som just människor och bara människor.

Skakad, inte rörd...

Efter en dag med djupdykningar i saker såsom pluggar, skruv, aneroxia och värdeord är jag helt slut. Kan bero på allergin också. Eller det faktum att jag aldrig lyckas få en natt ordentlig sömn. Har känt mig rätt ostabil hela dagen. Det blev ju inte bättre av att jag satt och lyssnade på när farmor i 15 minuter berättade om hur mycket hon tyckte om Borat filmen "med den där ryska killen" och hur hans fru sagt att "Om du någonsin är otrogen så skär jag kuken av dig". Fick även höra trevliga historier om hur hon hade "healat" (som i healing inte hielat (som hitler alltså)) en gammal man på avdelning samt hur en sköterska på avdelningen kallat henne för häxa. Hon lyckas alltid få mig mållös. Min farmor är bäst.


Jag vann vadet by the way...

Grattis på 1-årsdagen!

Länge har jag varje dag kommit in till kontoret, tagit en kopp kaffe och öppnat mailen med stängda ögon för att sakta kisa och se på vad dagens mailbox för med sig. Idag är det exakt 365 dagar sedan. Och det är 364 dagar sedan jag fick uppdraget "fruktansvarig" av Gustaf och tog det på största allvar. Början var ganska smärtsam med andra ord. Jag sov dåligt och hade lite energi. Nu har jag lärt mig gå hyfsat trots att man ibland trillar fortfarande. Tur att man har en gå-vagn att stödja sig mot ibland.

Nu ska jag bara lära mig att:

-Går säkert utan stöd.
-Bygga torn av två till tre klossar.
- Klotterrita streck med färgkritor på ett papper.
- Tala åtta till tio enkla ord och förstår betydligt fler.
- Peka ut kroppsdelar när du till exempel frågar "Var är näsan?".
- Ta av mössa och strumpor.

Jag är nog pyttelite galen iallafall...

Ibland tror jag att jag är galen.

Som när jag får för mig att kidnappa ett barn.

Eller att stoppa huvudet i akvariet på den fancy restaurangen.

Eller att kasta ner chokladbitar i den snarkande killens mun bredvid mig på tåget.

Men sen börjar jag fundera. Alla människor är nog galna. Alla människor tänker, gör och får för sig konstiga saker. De vågar bara inte säga det. Men det finns nog galenskap i olika nivåer. En Galen-skala. Men allt är ju relativt och hur pass galna människor är beror nog på vem som betraktar. Oftast är det ju faktiskt ingen som ser vad vi tänker. Här kommer en galen-lista (en till lista - HURRA!).

1. Människor som är galna på riktigt. Ser synvillor och hittar på människor eller saker som hänt. Utifrån denna förvridna bild av verkligheten kan de göra sjuka saker.

2. Människor som frekvent tänker riktigt sjuka saker men som förtränger det. Fram tills en punkt då allt släpper och de gör något sjukt. Typ mördar någon eller rånar eller begår något annat brott.

3. Människor som har en fix idé och gör allt dem kan och använder all energi åt det tills dess att hela deras liv är ägnat åt det. (Jag ser detta som en form av galenskap - kalla mig galen)

4. "Vanliga" människor som tänker sjuka saker emellanåt men aldrig skulle drömma om att de skulle bli verklighet.

Hjärnan är spännande. Det som gör att människor mördar och begår brott av "galenskap" vet nog ingen men det måste ju bero på samma sak som att jag och "vanliga" människor aldrig skulle kidnappa ett barn eller mörda;

den fria viljan.

Eller har en mentalt sjuk människa inga fria val? Det tror inte jag, alla har en fri vilja.

Det är ju det som gör oss till människor

Jag jobbar inte här!

Idag har jag gjort en utflykt och hälsat på Billy, Jonas, Lisbet och alla andra. Jag var så stadig och effektiv att förmiddagen flöt på galant. Jag blev lätt nostalgisk men hade stil nog att dölja det. Det var helt enkelt en underbar dag.

Det är nästan att Ingvar K känns som en hemlig älskare. Jag kommer dit går omkring och smeker och rör vid alla fina saker. Jag är inte förpliktigad att köpa alltihop eller att ta med mig allt hem utan jag väljer omsorgsfullt ut allt det fina och allt det som just jag tycker om och stoppar ner det i mitt gula eller blåa hjärta som man även kan sätta fast på en litan vagn och dra. Jag ger men får tillbaka så oerhört mycket mer i upplevelse. Han är rätt billig, Ingvar när jag tänker efter.


Upptäckte att jag som Stockholmare har 25års garanti. Vad skönt...

Åååh.....!

Jag kan fortfarande inte släppa det.

Det är tvillingar!

På natten händer underliga saker. Inatt sov jag den djupaste sömn jag haft på flera veckor. Jag drömde att jag var gravid och födde tvillingar, en pojke (fast själva födelsen hoppade jag över i drömmen, tack gode gud).
När jag vaknade var jag helt övertygad om att Mamma blivit mormor och att jag vid 27 års ålder skulle ta mina barn till sin första skoldag. Att pappan övergett oss för han var tvungen att ta ett jobb på andra sidan jordklotet. Vid frukosten någonstans insåg jag att jag grubblade på när det var rätt att sluta amma. När jag klädde på mig tittade jag efter nappar på golvet och på väg till bussen funderade jag på bra dagis. Nu på jobbet börjar jag fokusera mer på verkligheten...

Enligt en drömtydarsajt så har jag en längtan efter en inre mognad och jag kommer få mer pengar än jag väntade mig.

Nu har jag testat på familjelivet, det var inget för mig.

Just nu iallafall.

Grubbling....

Jag är en grubblare (rubriken var ett roligt sätt att böja "Grubblare" med engelsk grammatik). Jag tänker mycket och gärna på de mest hemska scenario jag kan komma på. Jag antar att jag älskar att tycka synd om mig själv. Min coach har sagt åt mig att lista positiva och negativa saker då. Och jag ÄLSKAR listor.

Helgens minus lista:
- Jag mådde dåligt fysiskt på grund av damm i min närmiljö (har hört att bara allergiker använder ordet närmiljö) eller på grund av en bakterie som anfallit (beror nog på att jag inte haft plasthandskar och munskydd på tunnelbanan). Snöt mig diskret framför 195 par ögon ett antal gånger och höll på att däcka innan lördagens festligheter ens hade börjat.
- Jag saknade en frånvarande pojkvän väldigt mycket.
- Jag kom hem midnatt fredagkväll och somnade tidigt lördagmorgon (Tror att det är något fel på mig).
- Jag var en väldigt dålig vän och ställde för 4e gången in en fika på grund av jag mådde piss.

Helgens plus lista:
+ Jag lyckades hålla mig upprätt hela helgen (ja förutom när jag sov) och trillade faktiskt inte en enda gång när jag trippade runt i mina 2 decimeter höga klackskor på bland annat glashal is (inte som rekordet på nyårsafton alltså, en bananskalsvurpa och 5 andra pladask inför alla nyfunna vänner).
+ Jag var snyggare och mer socialt kompetent under lördagskvällen än vad jag någonsin varit i hela mitt liv (kan bero på ett par panodil och ett par jägare men vem räknar?).
+ Pappa har bränt en skiva med lugn musik som kommer lösa alla mina problem med att sova (menar han på iallafall).
+ Jag har fördjupat min relation med ett par personer jag tycker om.
+ Hyrde klassikern "Taxidriver" igårkväll som jag velat se väldigt länge (jag såg den också).


Det kanske var en rätt bra helg iallafall...

Crave for coffe and candy...

195 par ögon riktade mot mig. När tristessen faller på kommer ögonen vila på mig som turister tittar på de stackars inspärrade älgarna (som lever på typ 150 kvm istället för en hel skog) på Skansen. Hur ser håret ut? Har jag svettfläckar under armarna? Kommer jag glömma bort att de tittar på mig och peta mig i näsan?

Puh... Det ska nog gå bra att vara stämmosekreterare.