Vilse i Haschkakan...

Jag har feminist-fobi. De där "starka" kvinnorna som som i protest slutat raka sig och som med en palestina sjal knuten runt halsen skriker att man sviker det kvinnliga släktet med att ha läppglans.

Jag hade en sådan tjej i min gymnasieklass. Jag hade en mörk avsmak/avsky för henne men samtidigt en underliggande beundran. Att hon vågar. Att hon vågar bli hatad på det där sättet som de flesta i skolan ändå gjorde (de flesta var ju faktiskt normala). Vi bråkade mycket och hon visade tydligt att hon inte tyckte om mig eller mina åsikter.

Igår så tvingade mamma mig att utmana min fobi och möta mina fördomar. I ett litet mörkt rum mitt bland kulturvänster-eliten satt jag och min lilla mamma och skrattade så vi grät. Favoritlåten var "Under Burkan" till musik av Patrik Isakssons "Under ytan", min väldigt icke söder-aktiga mascara rann med tårarna av skratt.

På studenten så berättade feministen i min klass att hon tyckte jag var cool som stod för vad jag tyckte och att hon respekterade mig.

Feminister kanske inte är så läskiga ändå? Fast jo.... det är dem.