Sentimentala Sandra.

(Jag spammar min blogg. Måste ju passa på nu när jag är vid en dator. 2 inlägg på en dag, vad duktig jag är!)

I fredags tyckte jag inte synd om mig själv. I fredags var jag nästan avundsjuk på mig själv. ALLA mina 9 gamla kollegor hade samlats för att ha avslutningsmiddag för mig. Det har nog aldrig hänt att alla är på samma ställe, deras kalendrar är rätt fulla. Vi åt Bisonoxe, drack vin/öl, kissade på dubbeltoan (två toalettstolar bredvid varandra, en fantastisk uppfinning) och pratade gamla minnen. Jag vet att folk i allmänhet tycker det är obekvämt när andra blir sentimentala och nostalgiska men den här helgen skiter jag i det. Ett och ett halvt år på CK har förändrat mig och människorna som bidragit till det borde veta hur mycket jag uppskattat dem.

Elvira.
Du har lärt mig så otroligt mycket. Jag har aldrig träffat någon annan som skrattar så mycket åt mina dåliga skämt. Du är bäst på att lyssna när jag vräker ur mig saker och jag hoppas jag funnits lika mycket där för dig som du har funnits för mig. Ibland skrämmer du mig lite och jag önskar kunde vara så självständig, stark och envis som du kan vara. Men främst så har du lärt mig vad riktig vänskap egentligen handlar om.

Tomas.
Du har verkligen varit som en storebror för mig. En som man alltid kan luta sig tillbaka mot när det är tufft. Men även en som man vet att man inte bråkar med i onödan. Du är en människotyp jag aldrig stött på förut och jag beundrar dina kunskaper och starka vilja. Det finns inte många som gjort mig så frustrerad i diskussioner men det har lärt mig något. Tålamod, Pappa Tomas. Precis det som du har oändligt mycket av.

Gustaf.
Sen första dagen har jag förstått att du inte är att leka med. Du är en otroligt snäll och bra kille men låter ingen trampa på dig. Du har lärt mig väldigt mycket om hur man bemöter människor och jag fascineras av hur du orkar med att alltid ha en telefon som ringer och alltid vara på 100% hela tiden. Du är en lurig person men i slutändan en stolt tupp som tar hand om de sina med vilka medel som helst. En riktig klippa.

Lars.
Dig har jag känt i 5 år nu. Innan du anställde mig på CK visste jag att du var en bra person och ledare men på CK förstod jag hur bra. Även om du säkert läst mycket och lärt dig hur en bra ledare ska vara så har du det naturligt. Du lyssnar alltid, är omtänksam, bjuder på dig själv men allt till en viss gräns. Precis det som behövs för att leda en grupp. Jag ser upp till dig både som chef och vän.

Caroline.
Du är fantastisk. Lite småknäpp men alltid glad och framåt. Jag har aldrig träffat en mer ambitiös person än dig. Ibland gör du mig lite orolig när du verkar driva dig själv för hårt. Jag känner igen mig själv i dig på många sätt. Men det jag inte förstår är hur sjutton du kan veta så mycket om allt och alla. Du är verkligen spindeln i nätet med armar överallt. Jag förstår verkligen att så många tycker om dig. Alltid varm och öppen.


Nikola.
Vi har inte jobbat tillsammans så länge men det har varit så roligt att lära känna dig. Jag förstår inte hur du lyckas med allt du tar för dig. Även om det går åt helvete så löser du det i slutändan på ett exemplariskt vis. Det är nog din attityd som gör det. Alltid lättsam och positiv. Det har gjort att det aldrig är svårt eller obekvämt att varken jobba eller umgås med dig. Du är även en snäll och varm person med en väldigt bra humor (du skrattar ju åt mina skämt).

Daniel.
Daniel, min egna hobbypsykolog. Du har en djupare förståelse för människor än många andra och har inte varit rädd att dela med dig av det.Det tackar jag för. Du har lärt mig att man inte ska vara rädd att bjuda på sig själv, även till det extrema. Du är knäpp. Verkligen knäpp. Men jag tycker det är fantastiskt för man har alltid roligt med dig, även om du är mitt i en 100 sidig rapport och tar en kafferast.

Ida.
I ett år ungefär har du varje vecka kommit in på mitt kontor med ett leende och avlastat mig. Du har varit ett stort stöd för mig och jag hoppas att jag på något sätt kunnat vara det för dig med. Du är en av de starkaste tjejerna jag känner. Som en klippa. Du måste bara se till att det fortsätter vara så. Du kommer lyckas så bra med allt du tar för dig, det vet jag. Men ta hand om dig själv också.

Jag vet att Anton kommer klara sig utmärkt. Du vet att du kan ringa om det är något.
Jag har faktiskt inte dött. Det gäller er andra också.

Sådär då. Så jobbigt var det väl inte? Nu har jag skrivit det jag ville säga till er och fått nog av sentimentalitet för denna månad.

Bara en sista grej.
Denna period sen jag slutade på CK och började på universitetet har lett fram till ett beslut.
Jag kommer ta det lugnt med mitt politiska engagemang ett tag. Jag har andra saker i livet att fokusera på nu. Jag kommer inte lägga ner det totalt, det skulle jag aldrig klara av. Jag kommer fram tills jul inte ta på mig några förtroendeuppdrag eller gå på några aktiviteter (om jag inte verkligen, verkligen vill det OCH med undantag för förbundsstämman (som jag verkligen, verkligen vill gå på)). Jag har varken tiden, lusten eller drivkraften att göra det. Mitt engagemang ligger just nu i skolan, vare sig jag vill det eller ej. Men oroa er inte. Så fort jag känner att orken, lusten och drivkraften kommer tillbaka så kommer jag ta mig tiden att engagera mig igen.

/From Sandra with love.