Molnen skingras...

Vilken fantastiskt inspirerande dag det har varit!
Imorse, obehagligt tidigt (jag gick upp 06.20), var jag på studiebesök på ett tryckeri här i Norrköping som mestadels trycker förpackningar. Kalla mig nördig men det var sjukt kul att se hela tryckprocessen från orginal till hur man gör tryckplåtar till stansning (utskärning) till färdig förpackning. Det här tryckeriet tryckte bl.a. alla Sibyllas förpacknngar (typ pommes frites kartong och såna där man har korv med mos i). Coolast var det att se hur man trycker lack i ett mönster på en kartong för att få en sån där sjukt fin yta som man bara vill röra vid (i detta fall en Santa Maria förpackning).

Sen var det hem och läsa i Kommunikationsteorier boken som jag äntligen har fått (damn you Bokus!). Om tecken och ord som symboler, index och ikoner. Sjukt spännande! Den handlar om olika teorier hur kommunikation överförs och tolkas.

Att kommunicera med tecken kan delas upp i tre områden; själva tecknet och hur det är utformat, hur vi tolkar tecknet och den "externa verkligheten". Alltså vad tecknet egentligen refererar till. Alltså något som refererar till något som tolkas av någon behöver nödvändigtvis inte stämma överens med vad något står för egentligen. Viktigaste och det mest komplicerade i det hela är de kulturella och sociala skillnaderna i hur vi tolkar tecken.

Dagen fortsatte vid lunch med föreläsning i Linköping där en professor i kommunikation (en sån som jag ska bli!), han var även psykolog i grunden, främst pratade om ansikte till ansikte kommunikation. Jag blev besviken att vi bara skulle ha en föreläsning med honom, det var riktigt bra. Vi fick reda på sådana fascinerande saker som att i ett samtal krävs det bara en halv sekunds tystnad för att man ska reagera på tystnaden och tycka det är obehagligt.
Och att en sådan självklar sak som turordning i ett samtal (dvs. när jag pratat klart är det din tur o.s.v.) är en av de första sakerna som spädbarn lär sig.
Tänk vad finkänslig och avancerad vår mänskliga kommunikation är!
Och bara en sån fascinerande grej som att avbryta i samtal. Visst det kan vara väldigt otrevligt och respektlöst men det kan även tyda på en närhet och samhörighet (måste berätta det för mamma och pappa som ständigt bråkar om att de avbryter varandra).

Återigen känner jag att jag är på helt rätt ställe och helt rätt utbildning!

Det här går ju lätt som en plätt!
(Och jag vet, det går upp och ner som ni kanske märker i bloggen. Men sån är jag och så är ju livet eller hur?)