Hur kommer det sig att man kan träffa en person 2-3 gånger och verkligen verkligen ogilla dem? Ni vet, man bara automatiskt tar avstånd från någon och ger inte ens personen en chans att visa vem dem är. Man har knappt fått någon uppfattning om vem personen är, åsikter den har eller värderingar. Och ändå går man runt och ogillar dem.
Det hände mig. Jag gick runt och verkligen tänkte på vilka obehagskänslor den här personen, X, gav mig. Jag tyckte X var otrevlig, kaxig, självupptagen och allmänt bitchig.
Sen insåg jag. X påminde så otroligt mycket i både sitt kroppspråk, beteende och utseende om en annan person som inte alltid varit så snäll mot mig. Personen som X påminde mig om brukade få vredesutbrott och säga riktigt elaka saker till mig, helt oprovocerat.
Men vem har sagt att X skulle vara likadan? X kan ju vara världens goaste människa?
När poletten väl trillade ner skämdes jag lite. Hur kunde jag döma någon så himla snabbt? Jag är väl naiv som gärna vill tro att jag inte har fördomar.
Men grejen är den att ALLA har fördomar. Vi måste ha fördomar för att våra hjärnor ska orka processa all information vi tar in. Allt sorteras i fack som bestäms av våra tidigare erfarenheter.
Men tänk om jag inte kommit på detta om X? Då hade jag gått runt med dessa obehagskänslor helt i onödan.
Nu är målet att lära känna X och se att X inte är som personen X påminner om. Det blir läskigt men en utmaning.
Det fantastiska är att varje gång vi lär oss saker om andra så lär vi oss något om oss själva och tvärtom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar