Reflektion i tentaångesten...

Ibland önskar jag att jag hade en spåkula (möjligtvis tarotkort, kaffesump funkar också. Ja allt man kan spå framtiden i helt enkelt. Kotarmar kanske? Har för mig att det är någon som vet hur man gör det. Inte som jag känner alltså, har sett det på tv.). Så man kunde veta hur saker och ting skulle sluta. Så man kunde veta om det är värt all möda. Då kunde man anpassa sig till utgången. Blir jag godkänd på tentan eller ska jag plugga lite till? Mitt motto har alltid varit att kämpa till 100% och sen kan man inte göra så mycket mer. Men i andra saker måste man ju riskera en massa också. I relationer tillexempel. Och jag har ju min förbannade stolthet. Då önskar jag ibland att jag hade en spåkula (eller tarotkort, kaffesump, kotarmar) så man kunde veta om det var värt det liksom. Men bara ibland. Annars skulle ju livet inte vara något spännande.