Det där med jantelagen...

Det där med att folk, människor, personer alltid ska göra sig mindre än vad de är. Att man aldrig får säga att man är bra på något, aldrig tro att man är bättre än någon annan. Man kan aldrig ta mer plats än någon annan och aldrig vara stolt över att man gjort något bra. Det är ju rätt sjukt egentligen. Om det är någonting jag hatar så är det Jantelagen. Den är liksom inpräntad i var svensk hjärna. Det ekar i ens huvud: "tro inte att du är något. tro inte att du är bättre än någon annan.". Jag älskar människor som vågar säga att de är bra, kanske rent av bäst. Och bara för att man säger att man är bra på något så betyder det ju inte att man är bättre än någon annan. Det betyder bara att man är bra. Fast skulle ingen vara bäst på något så skulle det ju inte finnas några lyckade människor någonstans. Inga lyckade företag, inga politiker som får vårt land att fungera, inga kändisar som underhåller oss, inga stora sportstjärnor o.s.v. Men man måste kunna säga att man är bra för att kunna tro på sig själv och ta sig vidare mot sina mål.

I mitt tidigare liv fanns jantelagen på ytterst få ställen. De flesta runtomkring mig var stolta över sig själva och delade gärna med sig av bra saker de själva gjort eller sagt. På så sätt visste ju jag vilka deras styrkor var och kunde dra nytta av dem. Det var ingen som såg det som skryt eller ett sätt att sätta sig på någon. För alla visste ju att de var bra på sitt sätt.
Men här i Norrköping känns jantelagen mer utspridd. Folk höjer lite diskret på ögonbrynen när jag säger att jag faktiskt är bra på det där med kommunikation och budskap. Folk höjer på ögonbrynen lite obemärkt när jag säger att jag vet att jag kan, jag vill och jag gör det.
Jag däremot. Jag höjer på ögonbrynen när det visar sig att den där personen som sa att den var så dålig på att rita, visar sig vara närainpå en konstnär. Och att den där personen som sa att den inte kunde sjunga, var närainpå en artist. Jag vill nästan gråta. Varför gör man så mot sig själv? Gömmer och döljer ens styrkor? Det är väl svagheterna man ska dölja och styrkorna man ska visa? Eller? Det gör mig förvirrad.
Jag försöker ständigt kämpa mot jantelagen. Ge beröm till den som förtjänar det och till den som inte förtjänar det (för vi kan ju vara bra även när vi är som sämst, eller hur?). Jag försöker få folk att förstå att det inte är något fel med att säga att man är BRA.
Jag tror att om jantelagen dog skulle fler människor må bra med sig själva, vi skulle ha mindre psykisk ohälsa. Och med människor menar jag nog tyärr mest unga tjejer.

Därför, och endast på grund av det jag skrivit nu, älskar jag tjejer som Isabella Löwengrip. Hon är allt vad jantelagen inte är. Orädd, stolt och har enormt mycket drivkraft. Tänk om fler tjejer kunde vara så. Då skulle vi bara ha kvinnliga chefer om 10 år. Är du tjej med ambitioner by the way? Du borde du göra vad jag gjorde i somras, åka på Lifeleader Academy. Glöm allt vad jante är och få en erfarenhet för livet. Och nej, det är inte reklam. Bara en varm rekommendation från mig till mina kära läsare. :)