Tankar kring människan som egoist.

Människan är egoist. Det vet man ju. Det är ju vår överlevnadsinstinkt.
Och den enda personen man verkligen helt och hållet tål är ju en själv. Annars vore det ju rätt jobbigt. Om man inte tålde sig själv alltså. Jag blir så trött på människor som tror att de kan hitta en själsfrände som de bara klickar med. Det finns ingen människa i hela världen som man aldrig skulle irritera sig på eller vara oense med. Det är ju det som är det fantastiska med att vara människa, att vi är så otroligt olika. Den enda som känner en själv helt och hållet är ju faktiskt en själv. Det finns snarare bara en skala med mer och mindre uthärdliga människor. Om man ska tänka negativt och bittert. Eller att även om du älskar någon otroligt mycket så kommer du hata dem ibland. Jag tror att en riktigt bra relation mäts i hur man hanterar konflikter. Så måste det vara iallafall.

Och människan måste ju finna någon slags tillfredsställelse i att vara trevlig mot andra. Det sociala behovet är ju starkt hos oss. Närhet och bekräftelse. Artighet är en samling regler som finns till för att underlätta kontakt och relationer med folk man inte känner (och känner också för den delen). Ett leende och ett "ha en bra dag" i affären kräver inte så mycket energi men kan ge en tillfredsställelsen att vara en bra människa och att få någon annan att må bra i en kort stund. Men att vi bryr oss om andra, empati, kan ju inte bara vara någon slags omvänd egoism (jag skänker pengar till välgörenhet för att jag mår bra av det). Man kan väl verkligen känna med någon annan utan att finna någon slags egennytta i det? Det är iallafall vad jag tror. Annars vore världen ett ganska dystert ställe.

Jag förstår inte människor som saknar empati.
Jag förstår inte människor som ser sig som ensam mot världen.
Jag förstår verkligen inte otrevliga kundbiträden.