25e Mars händer det.

Jag längtar.

Hur tänkte du nu?

Frågan är om det är fejk och en del av en ny underground dokumentär (hört ryktesvägen) utan Lettermans vetskap eller om han på allvar är neddrogad och borta? Han har ju tydligen vuxit upp i någon slags religiös sekt så det är väl inte omöjligt att han är helt förstörd.

Det där med jantelagen...

Det där med att folk, människor, personer alltid ska göra sig mindre än vad de är. Att man aldrig får säga att man är bra på något, aldrig tro att man är bättre än någon annan. Man kan aldrig ta mer plats än någon annan och aldrig vara stolt över att man gjort något bra. Det är ju rätt sjukt egentligen. Om det är någonting jag hatar så är det Jantelagen. Den är liksom inpräntad i var svensk hjärna. Det ekar i ens huvud: "tro inte att du är något. tro inte att du är bättre än någon annan.". Jag älskar människor som vågar säga att de är bra, kanske rent av bäst. Och bara för att man säger att man är bra på något så betyder det ju inte att man är bättre än någon annan. Det betyder bara att man är bra. Fast skulle ingen vara bäst på något så skulle det ju inte finnas några lyckade människor någonstans. Inga lyckade företag, inga politiker som får vårt land att fungera, inga kändisar som underhåller oss, inga stora sportstjärnor o.s.v. Men man måste kunna säga att man är bra för att kunna tro på sig själv och ta sig vidare mot sina mål.

I mitt tidigare liv fanns jantelagen på ytterst få ställen. De flesta runtomkring mig var stolta över sig själva och delade gärna med sig av bra saker de själva gjort eller sagt. På så sätt visste ju jag vilka deras styrkor var och kunde dra nytta av dem. Det var ingen som såg det som skryt eller ett sätt att sätta sig på någon. För alla visste ju att de var bra på sitt sätt.
Men här i Norrköping känns jantelagen mer utspridd. Folk höjer lite diskret på ögonbrynen när jag säger att jag faktiskt är bra på det där med kommunikation och budskap. Folk höjer på ögonbrynen lite obemärkt när jag säger att jag vet att jag kan, jag vill och jag gör det.
Jag däremot. Jag höjer på ögonbrynen när det visar sig att den där personen som sa att den var så dålig på att rita, visar sig vara närainpå en konstnär. Och att den där personen som sa att den inte kunde sjunga, var närainpå en artist. Jag vill nästan gråta. Varför gör man så mot sig själv? Gömmer och döljer ens styrkor? Det är väl svagheterna man ska dölja och styrkorna man ska visa? Eller? Det gör mig förvirrad.
Jag försöker ständigt kämpa mot jantelagen. Ge beröm till den som förtjänar det och till den som inte förtjänar det (för vi kan ju vara bra även när vi är som sämst, eller hur?). Jag försöker få folk att förstå att det inte är något fel med att säga att man är BRA.
Jag tror att om jantelagen dog skulle fler människor må bra med sig själva, vi skulle ha mindre psykisk ohälsa. Och med människor menar jag nog tyärr mest unga tjejer.

Därför, och endast på grund av det jag skrivit nu, älskar jag tjejer som Isabella Löwengrip. Hon är allt vad jantelagen inte är. Orädd, stolt och har enormt mycket drivkraft. Tänk om fler tjejer kunde vara så. Då skulle vi bara ha kvinnliga chefer om 10 år. Är du tjej med ambitioner by the way? Du borde du göra vad jag gjorde i somras, åka på Lifeleader Academy. Glöm allt vad jante är och få en erfarenhet för livet. Och nej, det är inte reklam. Bara en varm rekommendation från mig till mina kära läsare. :)

Simultanförmågan är på topp!

Eller den måste vara det nu. Efter en vecka i influensans dimma regnar det krav och saker att ta tag i. Förutom fritidssysselsättningar, träning och de normala jobbiga sakerna i vardagslivet att ta hand om (typ laga mat, diska och köpa de där gardinerna vi saknar) har vi i skolan just nu:

• En bok att läsa om bilder och kommunikation med bild
• En uppsats i företagsekonomi att skriva + räkna på uppgifter (Tenta i Mars)
  
• Ett skarpt projekt med en bok på ett par 100 sidor att formge (Deadline i Juni iofs)
• En fiktiv reklamkampanj/affisch att komma på
• En affisch att formge

Varav ungefär hälften ska vara klart om en och en halv vecka. Pust.
Mycket är såklart roligt men stressen. Stressen. Stressen gör mig paralyserad och hjärndöd. Man (läs: jag) måste komma ihåg att göra andra saker än skolan. Ha lite kul helt enkelt. Typ googla på "Reese Witherspoon" och garva åt detta resultat i min ensamhet. Och i smyg vara lite bitter för någon kom på skämtet före mig.

Hahaha!

Bach is back.

Okej. 3 dagar i karantän. Med vänner som enda sällskap. Ja, tv-serien dårå. Kanske inte var så smart att så fort jag kände att jag kunde ta mig utanför lägenheten så gick jag å träffade mina riktiga vänner över ett glas vin. Med tanke på den alldeles för sena kvällen och promenaderna i regnet så lär det väl ta ännu längre tid nu innan jag blir helt frisk. Men jag blev gladare av att komma ut. Det var en minst sagt rolig kväll. Så det är väl både på gott och ont antar jag.

Nu har jag en hög med grejor att ta tag i. Allt börjar gå i normal takt igen, inklusive min hjärna (som bara kunnat ta en sak i taget).
Och det till tonerna av klassiskt. Är inne i en period då jag gärna vill höra pianokonserter, stråkorkestrar och pampiga crescendon (stavas det så?). Vilken tur att jag varje födelsedag sen jag var 10 har fått en cd-skiva klassikt av farfar. Bach, Telemann och Gershwin ger mig gåshud. De ger färg till ett grått Norrköping och hjälper mig att dagdrömma bort lite.
Bachs "air on G string" går verkligen rakt in i hjärtat, så otroligt vacker. Bach var sannerligen en musikaliskt geni (för det var ju jag den första som sa eller kom på?). Jag tror den här var med i ett barnprogram när jag var liten för den väcker konstiga känslor i mig. Barndomsminnen. Helt fantastisk. Lyssna bara:

I love me more.

Såklart skulle min rygg få för sig att få ett skott precis när alla 4 projekt drar igång i skolan så man ligger paralyserad på golvet en dag. Såklart skulle mina ögon börja svida, hostan komma och feberyrseln infinna sig dagen efter just när toppen på berget av allt är. Såklart skulle illamåendet komma och det svartna framför ögonen när Bo Bergström, författare till en av våra kursböcker ("Effektiv visuell kommunikation") var och föreläste. Svimning på grund av vattenbrist efter febrig natt tror mamma. Toppen. Verkligen. 3 helvetesdagar och nu ligger man till sängs sen en hel dag tillbaka. Har för ont i kroppen för att röra mig och andas tungt när jag väl rör mig (då kommer hostan för övrigt) men ryggen blir värre just eftersom jag legat till sängs hela dagen. Försöker krypa ner på golvet med jämna mellanrum för att avlasta den lite. Hosthost.
Såklart skulle jag bli sjuk när hela världen också är sjuk så man inte får några sympatier alls.

Nu går jag i ide med macbooken och kursböckerna.

"Håll mig och lova mig, stanna världen en stund..."

Nytt perspektiv på livet.

Det får man när man har legat på golvet halva dagen efter att det högg till i ryggen vid lunch. Golv är inte så trevliga. Speciellt inte när man inte dammsugit på ett tag. Möbler och rum i allmänhet är mycket trevligare minst en meter upp från marken.

När man har konstant ont och svär högt när man tappar något (vilket såklart hänt hela tiden idag) så inser man hur livet som pensionär kommer bli. Smärtsamt, stelt och långsamt.

Den ljuva bakfyllan.

Öööhh... Mat. Mmmm... Pizza. Lycka. Mmm smält ost och bröd.
S -Öööh var fan la ja chokladen? Hade den ju här nyss.
C -..........
S -Hallå!? Vart fan är min chokladjävel.
Abstinens.
C -..........
S -Öööhhh.... vart i HELVETE la jag chokladen?!!
C -Här ä den, på golvet mitt framför näsan på dig!
S -Eeeh... på golvet? Hur hamna den där? mmjaja...
Mmm... choklad.
S -Schka vi kolla film?
C -Aaah...
S -..........
C -............
S -Du kan få välja.
C -Orkar...... inte....... gå... Välj film du.
S -mmm....åkej.
Åååh.. Företagsekonomiboken på golvet. Borde. Verkligen. Räkna.
Ångest. Kan alla bara låta mig vara... Var är min filt?
Mmmm... vila lite.