Första inlägget.
Jag har alltid ansett att blogga är som att vika ut sig. Man delar med sig av sig själv till hela världen. Men å andra sidan... Vad är det för fel med det om man nu vill det?
Ok, och sen är jag ett jävla grupptrycksbarn...
Här är det väl tänkt att min ångest och frustration över saker och ting i livet ska få komma ut. Jag är en extremt ångestfylld person. Folk snackar alltid om att man ska fånga dagen och att man inte kan ändra på det som varit.
"Carpe Diem" - My ass...
Men vad är det för fel med att tänka över sina misstag, ha sjukt mycket ångest och ångra en massa saker? Nästa gång man är där igen lär man ju inte göra om det för man minns ångesten man hade sist.
Oj vad jag låter som en bitter människa. Det är jag inte. Tvärtom.
Så har man som en hjälplös vante kastat sig ner i det slaskiga dike som är studentlivet.
Jag grubblar, därför är jag.
- Sandra
- Jag kommer från Stockholm men bor och pluggar för tillfället Grafisk Design och Kommunikation i Norrköping. Jag älskar, förutom det jag pluggar, frihet, humor och sci-fi. Jag gör det jag älskar och grubblar alldeles för mycket. Bloggandet är en terapiform för mig. Och jag är ett grupptrycksbarn.
2 kommentarer:
Är du en s.k. utvikningsbrud? I så fall är du en representant för det heteronormativa samhällets avskyvärda värderingar!
ÅNGEST!! Ångra inget, jag har sån pngest över folk som har ångest! De projicerar sin ångest på mig!!!
Skicka en kommentar